Hundfolk...

Det är nog sant som min sambo Tage säger, att hundfolk är speciella...
Vet inte hur många gånger jag har hört om folk som haft hundar som blivit diagnostiserade med en ärftlig/misstänkt ärftlig sjukdom, som har blivit ordentligt osams med hundens uppfödare, för att de ha gått ut med det!

Förstår inte hur de uppfödarna tänker! Har man fött upp en hund med exempelvis epilepsi, då borde det sista man vill vara att det avlas vidare på den hunden och/eller dess kullsyskon?Vilket väl måste vara det enda syftet med att mörka en sådan sak, att man ska kunna fortsätta att kränga valpar med de linjerna?
Det främsta målet som uppfödare borde väl vara att förbättra rasen och sjukdomsstatistiken? Inte att, som många gånger är fallet, få fram så vinstrika utställningshundar som möjligt, eller att sälja en jävla massa valpar...
Rasstandarden man går efter på utställningar är i väldigt många fall inte förenliga med god hälsa hos hunden. Sedan så kan väl en viss del av problemet tillskrivas domarnas tendenser att övertolka standarden...

Exempelvis Schäferns bakben som ska vara "mkt välvinklade", tolkas som att hunden ska se ut att vara på väg att sätta sig... Många Schäfrar ser förjävliga ut när man ser dem i skritt bakifrån, de vinglar hit och dit... Inte så konstigt om man har varit på en Schäferutställning, där hundarna visas upp varv efter varv efter varv i snabb trav, där man måste vara i god fysisk form för att öht kunna visa en hund... Men skritt eller galopp (som ju bör vara en viktig gångart för en brukshund!) har ingen som helst betydelse tydligen.

Eller den engelska bulldogens "korta, breda och uppåtsvängda nosparti" som blivit till en nos som är så groteskt deformerad att hundarna får andningssvårigheter.
Samma med bulldogens stora huvud (omkretsen ska vara lika som mankhöjden) som gör att många tikar måste snittas, de kan helt enkelt inte föda naturligt...

Eller Labradoren som enligt standarden ska vara kraftig och kompakt... Där åker hundar i god fysisk kondition ut med 2:or eftersom de "saknar massa", mao inte är tillräckligt feta...
Och hanhundarna blir översexuella eftersom de ska ha så "god könsprägel" så de stackarna har väl dubbelt så mkt testosteron som de borde ha...

Listan över utställningarnas negativa inverkan på våra hundars utseende, mentalitet och arbetsförmåga kan göras oändlig...
Självklart finns det även kennlar som föder upp hundar främst för arbete, som inte är särskilt måna om att deras hundars fel och brister ska komma ut i ljuset! Men jag tycker mig se en tendens till att de kennlarna oftast är mer seriösa. Förmodligen pga att deras hundar faktiskt måste hålla för det arbete de är avsedda för, om de ska kunna säljas till det ändamålet... Folk som köper hund för att bruka/tävla brukar nämligen vara ganska kräsna... Man köper inte hund från första bästa buskuppfödare, utan man vill att hundarna bakom valpen ska ha dokumenterat hög arbetsförmåga.

http://www.dobfanciers.com/ är en kennel som kan framhållas som förebild när det gäller sjukdomsredovisning! Kollar man på deras hemsida så redovisas minsta lilla brutna tå! Även orsaker till avlivning står där, lätta att ta reda på...
En nackdel för dem kan ju vara att de verkar ha ganska sjuka hundar... Eftersom minsta lilla sjukdom kommer fram. Men det måste vara en ganska skön känsla, att ha rent mjöl i påsen. =)