*ASG*

Marcus kliar sig nyvaket i ögonen och säger "det är lite söndag med mig". =D
Klockrent, vart får han allt ifrån?

Våran lilla klätterapa...

Ja, hon klättrar och reser sig mot möbler lika mkt som hon kryper nu... ALLT ska undersökas och smakas på.

DEN ska jag ha!

Men shit vad långt det var till golvet! :O Hur var det man gjorde nu igen...

Hur det slutade den här gången? Jo, mkt riktigt. Pang i parketten med lilla huvudet ett par minuter senare... :-P

For your information...

Vi lever. Spruthelvetet tog inte livet av oss, även om jag misstänker att det var nära. :-P
Armen e lite öm bara, men inte värre än efter ett bromsbett. ;)
Som min kära syster skrev, "jag har aldrig varit så osäker inför ett ställningstagande". Kan inte annat än hålla med. Jag brukar ha en tendens att stoppa huvudet i sanden när det kommer till jobbiga beslut, ala folkomröstningar... Valdagen tillbringas bäst långt ifrån närmaste vallokal, enligt mig.
Men här funkar det inte riktigt så. Här måste tas ett beslut, JA eller NEJ. Och det är inget den övriga befolkningen kan bestämma åt mig. Läskigt som fan... Det känns som att det är ett alldeles för framstressat vaccin, som knappast kan ha genomgått alla nödvändiga test. Och att spruta det giftet i mina små ungar, brr...
Det är möjligt att det inte är farligare än de slentrianmässiga vaccinationerna på BVC, som jag har gett barnen utan att blinka. Men HUR ska jag kunna förlåta mig själv om de INTE är det? Och hur ska jag kunna förlåta mig själv om jag INTE ger vaccinet, och barnen får men av influensan i stället?

Fy fan va d e svårt å leva.

Tisdag morgon...

Undrar just vad den här dagen har att bjuda på...
Än så länge så sitter jag bara och väntar på att Marcus ska vakna, den lilla sjusovaren. Hannah leker på golvet och jag leker vid datorn. :-P
När Tage kommer hem så ska vi vara (åka syster, ÅKA) och vaccinera oss. Fan vilken ångest jag har haft över detta... Men kommit fram till att det nog är rätt beslut. Synd bara att barnen inte kan få sprutan samtidigt.
Ja, annars då? Kan väl säga som så att jag har fullt upp, fast det händer inte så mkt. Livet som småbarnmorsa... *ler* Fast djuren gör väl sitt för att se till att jag har häcken full, haha. Min lilla Harryskrutt ger mig ständigt dåligt samvete, för han vill bara gosa, gosa, gosa, och får aldrig nog. Så fort man sätter tillbaks honom i buren så snor han runt och ska ut igen. Biter som tusan i gallret när jag stänger dörren. Gofisen. =)

Annars... Ja, vi va ju (åkte, jojo jag vet) till Övik i helgen. Hälsade på kära mor, och hämtade kaninen. Trevligt, men ack så fort det gick. Man behöver verkligen avbrott i vardagen när man bara går hemma så här...

Nya lurvtussen...

Ganska söt va? :-P

Men d e då själva fan att jag aldrig får sova...

Hade nästan lyckats somna när Hannah vaknade. Och hon är inte bara vaken, hon är det med besked... Hon klättrar, gnäller, morrar, pillar och klöser mig i ansiktet, drar mig i håret, sparkar mig, pratar högt, och kryper omkring... Vem f*n kan sova då... ;)
Och det är inte en liten stund hon är vaken heller... Halv tolv vaknade hon, å nu e klockan snart halv tre... =(
Å så vet jag att Marcus vaknar sex om det vill sig illa... Å då kan jag inte påstå att jag är på särskilt bra humör.
Det vore en sak om jag kunde sova en stund på dagen, men det går ju inte heller...

Vete tusan hur jag ska kunna vända det här... Antar att hon är hungrig eftersom hon äter så klent på dagarna, men om hon får äta på nätterna så lär hon knappast börja äta bättre på dagarna heller.
Fy, nu känner jag mig som värsta gnällf*ttan. :-P Men d e verkligen TORTYR att hindras från att sova, varenda jävla natt.

Kokosboll...

Marcus kryper i väg i full fart mot sitt rum. Ropar till Hannah; "Kom nu, kokosboll!"
Han e så go, grabben... Men fruktansvärt understimulerad, han hade verkligen behövt gå på dagis. Måste hitta ngn att leka med "på hemmaplan" för det här går fasen inte.

På lördag åker vi till Övik. Vi kan väl säga att det är för att hälsa på kära mor, för det är det ju. Delvis... *ler lite busigt*

Hyllad på dagis... ;)

För att jag är så klok. Haha, ja ni läste rätt... :-P
Jag har beslutat mig för att Marcus ska få vara hemma i fortsättningen, tills det har lugnat sig med svininfluensa, elefantpest och annat elände. Det känns skitdumt att lämna grabben på dagis när jag ändå är hemma. När man vet vilken total avsaknad av moral många har när det gäller att hålla barnen hemma när någon i familjen är sjuk...
Dessutom så läste jag på Facebook att en storebror till en grabb på Marcus dagis har förmodad svininfluensa. Det var då droppen för mig...
Så nu får jag försöka roa honom här hemma i stället. Hur lätt nu det blir, haha.

En irriterande sak just nu är att jag varken kan skicka sms eller ringa... Har nämligen bara 1 krona på kortet.
Jag är så less på Halebop, så jag har messat om byte till Telia. Tyvärr inte fått ngt svar... Men har ingen lust att ladda på Halebopkortet heller. Så nu får det vara så här ett tag. =(

Saknad...

Nu var det länge sedan jag fällde en tår för min lilla Bonbon. Men nu när jag var ute på kvällsprommisen med Kita så kom den över mig, saknaden.

I morgon är det ett halvår sedan Ronjas hjärta slutade slå. Kan fortfarande känna hennes tunga huvud i mitt knä, när hon somnade. Kan känna lukten av hennes tassar, den lite fuktiga sandiga knäckebrödslukten efter en promenad.

Under många år var hon en så stor del av mitt liv. Hon följde mig (om än ibland inte helt frivilligt om man ska vara ärlig) vart jag än gick, även på jobbet.

Det känns tungt, att det snart är vinter. Av någon anledning så har det alltid varit Ronjas årstid. Hon levde upp när snön kom, hon älskade att springa och göra tunnlar i snön med huvudet. Sen tittade hon upp på mig med ett stort flin i hela ansiktet, alldeles vit av snö.

Älskade vännen. Finaste, goaste gumman. I mitt hjärta kommer du alltid att leva kvar.

Min pepparkakssessa

Helt sanslöst va söt man kan va. =)