Det knallar och går...

Marcus har följt med pappsen till Pajala i helgen. De är där med näst sista flyttlasset. Nästa lass följer jag, ungar å djur med och sedan kommer jag inte ner ngt mer minsann. :-P
Det känns rätt långsamt detta, nu vill jag ha det gjort. Ja ja...
I går kom Virre och Nova hit på middag. Alltid trevligt med trevligt sällskap :) Det märktes att Hannah har mkt lättare för att "tina upp" när inte Marcus är hemma. Hon och Nova lekte och skrattade inne på Marcus rum. Enligt Nova så pruttade de, och om jag känner Hannah rätt så är det troligt. *ler*
Goa unge, hon börjar bli så stor. I morse bajsade hon, sen kom hon och pekade på rumpan "baja". Börjar bli väldans bra på att göra sig förstådd, och man ser vad stolt hon blir när hon lyckas förmedla vad hon vill.
Kita blir terroriserad numera, Hannah förföljer henne. Måste stänga halldörren ibland så hon får vila. Hannah är iofs så försiktig, men Kita är ju inte den mest barnkära hunden, hon vill mest vara ifred.

Annars då... Ja, det har varit en hel del fuskande med pulvret, men jag har gått ner 4 kg iaf. Det är ju bättre att det går långsamt, då kanske förändringen blir bestående.
Lilla valpen är nu 1 v gammal. Nya bilder lades ut i går på http://www.vasterangskennel.se/ (får fan inte till länken)
Vet inte vilken som är min, men de är ju söta allihop. Har dock en viss förkärlek för nr 3...

Jag tjurar på...

...med det förbannade pulvret. Visst har det varit en del fuskande nu när mamma har varit här, men... Har gått ner 2 kg åtminstone, alltid något.

Nä nu jävlar

Hehe, kanske inte vill se ut som ngt PS-freak, men d e tusan dags att göra ngt åt min stackars kropp.

Det är rätt märkligt vilken inställning folk har till detta med ätande. Jag har bestämt nu att jag ska byta ut alla måltider utom middagen till pulver. Tage tycker att det är jättehemskt "detta går för långt" säger han med skämtsam röst... Själv tycker jag nog snarare att det är hemskt att det HAR gått för långt. Jag tycker inte synd om mig för att jag måste dricka äcklig måltidsersättning, däremot är jag arg och besviken på mig själv för att jag har så fruktansvärt dålig karaktär så jag måste ta till sånt...

Jag tror verkligen inte att detta är någon mirakelmetod, jag vet att man går upp igen när man börjar äta vanlig mat. Men det kan mkt väl vara en bra start, att gå ner några kg så det blir lättare att komma igång. Och sedan får man helt enkelt äta mindre portioner och tänka på vad man stoppar i sig.

Känner mig peppad som tusan, nu ska jag fixa detta. =)

Att välja diet...

Det där känns som en högaktuell fråga just nu. Det dietas åt höger och vänster.
Själv har jag alltid varit skeptiskt till dieter och måltidsersättningar, eftersom de i stor utsträckning bara fungerar för stunden. Tror att det enda som funkar på längre sikt, det är en större livsstilsändring (vilket jag inte är beredd på, det är därför jag ser ut som jag gör).
Men visst tror jag att dieter kan funka, om man följer dem resten av livet.

Men vilken är rätt diet? Om det tvistar ju "de lärde", och alla är lika övertygade om att just deras sätt är det bästa. Men borde det inta vara rätt enkelt egentligen, om man tänker efter? Om man ser till resten av djurriket (ja, människan ÄR faktiskt ett djur, även om vi tycks ha en tendens att glömma det) så syns det ju ganska väl vad djuren är skapta för att äta. Jag tror inte -egentligen- att vi ska äta ngt som vi inte kan "fånga" med våra bara händer. Exempelvis kött och fisk går fetbort. Hur skulle vi kunna fånga en älg exempelvis, om det inte vore för att vi med hjälp av vår intelligens kan göra redskap? Hur skulle vi kunna få tag på en fisk eller fågel? Våra tänder ser inte heller ut som typiska rovdjurständer.

Gräs är vi ju inte gjorda för att äta, pga vårt matsmältningssystem. Inte heller löv och liknande.
Men att vi är upprättgående och (egentligen) ganska viga bör ju betyda att vi ska kunna klättra upp i träd och plocka frukt och nötter. Att vi har långa fingrar kanske betyder att vi ska använda dem för att gräva efter sådant som finns i backen. Rötter och grönsaker exempelvis. Bär, svamp, lättsmälta grödor typ maskrosblad och harsyra. Insekter, myror (fräscht, visst, men en bra proteinkälla) och ägg. Kanske ngn mus eller liknande vid enstaka tillfällen. :-P Skulle tro att vi egentligen är gjorda för att småäta hela dagarna, med tanke på hur dieten ser ut. En köttätare kan ju äta en gång per dag eller varannan dag, pga köttets höga näringsinnehåll. Men de djur som lever på en vegetarisk kost äter betydligt oftare...

Jaha, å va fan vill ja mena med det här inlägget, att vi ska börja äta myror eller? *ler*
Egentligen ville jag nog ingenting, bara få ur mig lite funderingar.

Men för helvete...

Varför ska det vara så svårt att ändra ett mönster, att tänka (och bete sig) annorlunda?
Detta med min vikt (och självklart beteendet som leder dit) gör mig verkligen vansinnig! Jag avskyr mitt beteende, men ändå kan jag inte bryta det. När jag har sällskap så kan jag väl kontrollera det någorlunda, det är när jag är själv som jag släpper om inte alla, så åtminstone väldigt många, hämningar.
Jag vet ju att jag kan ha karaktär när jag verkligen måste. Jag lyckades sluta snusa efter 11 års ganska intensivt snusande. De sista åren hade jag alltid en snus inne, hände tom att jag tog en på natten. : P Men iom att jag slutade med p-pillren (för att bli gravid med Marcus), så tvärslutade jag. Det var februari -06. Har inte tagit en snus sen dess. Så visst tusan finns det karaktär. ;-)

Men att lyckas avstå från att köpa den där chokladkakan, eller äta de där kakorna, d e betydligt jävligare. Och att träna stenhårt (vilket verkligen skulle behövas!) är definitivt INTE min grej. Visst är det fruktansvärt skönt efteråt, att känna att kroppen har fått sig en omgång. Men vägen dit är bara fruktansvärd. :-P
Jag skulle verkligen behöva vara iväg på ngt camp ala "Tjockholmen" eller "Biggest looser", fast ett som inriktar sig mer på tänket, för d e där mitt problem sitter. Skulle behöva ngn som är på mig, som kollar minsta steg jag tar.

Där har vi ännu ett av mina problem. =) Jag skyller på yttre omständigheter. Visst har det varit en turbulent och jobbig försommar, men inte fan blir det bättre av att svulla i sig en massa godis. Visst har jag en sambo som köper hem godis varje dag, men det är JAG som äter, han tvingar mig inte... Nu har jag inte ens det att skylla på, ändå äter jag en massa skit som jag borde låta bli...

Och min kroppsuppfattning är ju så skev den kan bli. Jag kan verkligen inte lita på det jag ser i spegeln, för det varierar så oerhört från dag till dag, beroende på hur jag mår. Vissa dagar ser jag ut som Babben Larsson, andra dagar ser jag helt OK ut.

Jag vet verkligen inte hur jag ska lyckas bryta det här... Det borde ju verkligen bara vara att skärpa sig, men det är verkligen inte så lätt. =(

Glömde ju...

Att skriva ner min vikt i går...
Motivationen ligger för tillfället om änte på noll, så åtminstone väldans lågt... Så några större förändringar kan jag knappast begära.

84kg -0kg 9 kg kvar

Men d e då själva f-n...

Börjar seriöst undra om vågen e paj...
Tycker att det känns att jag har blivit smalare... Men d tycker tydligen inte vågen. =(

84,5 kg +0,5 kg 9,5 kg kvar

Vägning igen...

Ja tyvärr, så måste jag skriva att jag fortfarande väger mer än utgångsvikten. *surar* Dock ett halvkilo ner sen förra veckan, alltid ngt. Bara att kämpa på!

84,5 kg, +0,5 9,5 kg kvar.

En rätt kass dag...

Har det varit i dag. Rent viktminskningsmässigt alltså.
När jag hade lämnat Marcus på dagis i morse så åkte jag in och mötte Jessica på stan. Tänkte ta promenaden senare, men när vi kom hem så var det bara 2 timmar tills jag skulle hämta Marcus, så det hade blivit för stressigt. Och ja, sen gick det i ett, så det blev inte av helt enkelt.
Har känt mig rastlös och småirriterad hela dagen, borde verkligen ha varit ut... Blev visserligen en halvtimme på kvällen + rastningsrundor, men d e på tok för lite.
Dessutom så föll jag för frestelsen och nallade några godisbitar från skafferiet... Gud vet varför egentligen, jävligt dumt gjort. Men jag har en tendens att stoppa ngt i munnen när jag inte rör på mig... Suck. I morrn ska jag ta en långprommis direkt när jag har lämnat Marcus. Kanske blir en senare oxå, hoppas på det.
D e bara å bryta ihop å komma igen... Tror inte att d e bra å va för hård med sig själv heller, då håller det nog inte särskilt länge...

Är lite småless över att jag inte fick jobbet jag sökte oxå... Går förbi det där stället minst en gång om dagen, så det är som en liten tagg som sitter å sticker mig i sidan.
Har ju jobbat med chefen tidigare. Alla andra jag känner som känner honom, de har fått jobb där. De som sökte alltså... Men inte jag inte...
Fast han sa ju att det inte ligger mig i fatet att jag är mammaledig eller att jag hade rätt hög frånvaro på den tiden... Men vem fan tror på det... Jag vet att han vet att jag inte mådde bra då, och att jag är en helt annan människa nu. Men självklart så ligger det mig i fatet, det är ju bara dumt att påstå annat...
Jaja, d e inget å göra ngt åt. Men jag hade verkligen behövt ha ett jobb på gångavstånd, annars kommer det aldrig att funka med dagislämningar och liknande. Och det där stället verkade minst sagt spännande... Ja ja it´s their loss som de så fint säger...
Nu va d natten. Zzznark.

Att tänka fel...

...är så himla enkelt, men att ändra sitt tänk... Huvva ligen.
Har börjat tänka mkt på hur jag tänker egentligen, eftersom jag inser att det måste ändras för att jag inte ska förbli "en tjockis" resten av livet. Det gäller att göra en livsstilsförändring helt enkelt, och då är ju tänket A & O.
Exempelvis detta med att man är "duktig" när man låter bli att äta godis, eller när man tar sina promenader varje dag. Då är det så himla lätt att fastna e ett belöningstänk. "Nu har jag varit duktig, så då är jag värd", "då kan jag unna mig", "då förtjänar jag" osv. Snacka om att tänka som en tjockis, nästan att sträva efter att förbli tjock. Så länge som man tänker så så kan man inte förvänta sig att gå ner (och absolut inte förbli smal), eftersom det är ett sätt att ursäkta sin fetma, i mina ögon.
Jag är förändrad nu, jag BEHÖVER inte godis. Jag BEHÖVER mina promenader. Visst kan jag äta godis ngn gång ibland, men jag BEHÖVER det inte.
Kan andra leva ett liv nästan utan godis, varför kan inte jag? Och promenaderna, det är ju bara naturligt. Något som får både mig och hunden att må bra. Varför skulle inte vi förtjäna att må bra?

Tage kom hem med godis och bullar, suck tänkte jag. Om han ändå kunde vara lite bättre på att stötta mig... Men sen så tänker jag att fan heller, jag får inte göra det så lätt för mig. Det är INTE hans fel om jag äter ngt jag inte ska. Även om han så släpar hem en sopsäck med onyttigheter, så är det MITT beslut att äta dem. Det är JAG som ser till att bli tjock, det kan jag inte skylla på ngn annan. Tror att det är en ganska grundläggande egenskap som finns hos de flesta tjockisar. Att skylla ifrån sig, att inte ta ansvar över sitt eget liv och sina handlingar.
Nej, nu vill jag bli smal, pigg och välmående. Jag vill vara en bättre mamma för mina barn, och en bättre matte till min hund. That´s it. No more excuses.

Funderingar...

Har precis följt min underbara storasyster till bilen. =)
Hon kom hit å drack kaffe, så vi har suttit och surrat ett par timmar. Eftersom hon pluggar till behandlingsassistent (snart klar) och jag tycker att det är sjukt intressant, så blir det lätt en hel del prat om kbt och sånt.
Vi pratade om det här med vikten, varför man har det beteendet man har. Exempelvis varför man plockar en påse lösgodis när man står och velar och inte tycker att ngt ser gott ut, och egentligen inte tycker att det är gott... Varför man köper godis fast man inte är sugen... Varför man tar en tårtbit till, fast man vet att man får ångest efteråt...
Är det kanske för att man inte tycker att man är värd att må bra? Är det för att man inte vill bli smal och snygg och dra uppmärksamhet till sig? Bättre att inte synas... Är det för att man ska få ännu ett skäl att se ner på sig själv "nu gjorde jag det igen"?
Att det är enklare att fortsätta i samma gamla spår, det är jag helt på det klara med. Men vad skulle vara så hemskt med att bli smal egentligen? För inte fan e godis så gott så man inte klarar sig utan det... egentligen.

Det är sjukt att man har så jävla skev kroppsuppfattning... När jag vägde 55 kg, då var jag FET, och köpte tröjor i XL för att gömma mig i... Inte en chans att jag hade tagit på mig ngt tight...
Nu när jag väger 30 kg mer (FY FAN!!!) så köper jag väl samma storlek, MEN jag inser nog inte riktigt HUR fet jag är... Får en smärre chock ibland när jag ser mig i spegeln.
Det jävliga är att vi inte har ngn helkroppsspegel, och upptill så är jag ju inte så farligt stor...

Ska låna en bok av syster yster "Gå ner i vikt med kbt", verkar grymt intressant. Tror att jag måste ändra tänket om jag ska kunna gå ner, eller åtminstone om jag ska hålla vikten.

Men d e då själva F-N!!!

Här har man gått vecka efter vecka och fuskat som bara den... Ätit godis, chips och fika. Inte gått riktigt så långt och fort som jag borde. Och legat still i vikt.
Så lägger jag manken till en vecka. Tar långa snabba promenader, och låter bli godis. Och va fan tror ni händer? Jo, jag går UPP ett kilo. *morrar dovt*

Nä nu fasen får jag lägga i en högre växel.

85 kg +1kg 10 kg kvar =(

Vafan ska jag ha för rubrik? :-P

I dag åkte jag och Jessica in till stan en sväng. Tanken va att jag skulle köpa skor och en jacka. Vi började med jackan, men efter att ha provat alla affärens damjackor och insett att det måste till XXL (vilket resulterar i 2 meter för långa armar) för att jag skulle få igen dragkedjan, nä då f-n gav jag upp. Seriöst, så fet E ja inte.
Skor fick jag iaf tag på. Kanske inte världens snyggaste men det är ju huvudsaken att d e sköna att gå i. =)

Tog en promenad på eftermiddagen. Drygt 40 kg vagn och orkanartade motvindar i 1,5 timme, härligt... ;-) Det konstiga är att vilket håll man än går åt så har man motvind, skumt som bara den...
Men skönt var det när det var gjort i alla fall.

Nu ska jag lägga Hannah och sen väntar Mannen som talar med hundar. =)

Jaha...

Sitter här å häckar för jag har inget bättre för mig. Sova? Jo förvisso ;-)
Det blev så att pappan kom förbi i stället på en kopp kaffe. Marcus underhöll som vanligt. =)

Börjar bli lite nojjig inför nästa onsdag då jag ska väga mig igen... Vill ju gärna att det ska ha hänt ngt, tävlingsmänniska som jag är... *ler* Men det känns som att jag sköter mig rätt bra. Hittills så har jag inte fuskat med promenaderna, det blir en långprommis om dagen, 1,5 - 2 h i snabb takt. Godis har jag lyckats hålla mig ifrån (faktiskt!), men lite tufft var det allt i kväll när Tage å Marcus satte sig framför TV:n me lösviktsgodis. Men då tog ja en promenad i stället. =) Problemet är bara att det står en skål kvar i skafferiet, å Tage e borta 8:30 - 22:10 i morrn (mao kommer ja å va uttråkad som bara den...) Men det klarar jag, bara jag ger mig fan på det!

Kita har levt upp sen hon blev ensam hund... Verkar gilla att inte behöva dela uppmärksamheten med ngn annan hund. Hon är sprallig, busig och glad. Och tar för sig mkt mer än innan. Jag får påminna henne ibland om att det faktiskt är samma regler som gäller fortfarande. :-P
Kul, hon har nästan blivit lite osynlig ibland, mest legat i Bian när hon varit inne.
Hon kanske ska få njuta av uppmärksamheten ett tag... Men det klart, dyker kullen med stort K upp så kan jag ju inte tacka nej...
Kennel Badavie har iofs en intressant kull på g... HUR intressant får vi se när de föds i slutet på maj. =)

Onsdag...

... tror jag i alla fall att det är i dag. Med viss reservation för att mammahjärnan kan ha rört till det lite... ;-)
Vad har hänt i dag? Ja... Efter att jag lämnat Marcus på dagis så tog jag en promenad i solen. Drygt 2 timmar va vi ute, men sista halvtimmen så tyckte Hannah att det fick vara nog. Fick bära henne bitvis.
Efter att vi hade ätit båda två och jag hade duschat (och Hannah ätit en gång till...) så lade vi oss och sov en timme. Ställde klockan på 13:30, eftersom jag skulle hämta Marcus på dagis kl 14.
Vaknade och stängde av klockan, och vaknade igen... Hoppsan... Klockan va 14:02... Upp fort som fan, klädde på Hannah och gick å hämtade grabben. Pinsamt som fan...

Har bestämt mig för att d fan e dax att ta itu med vikten, det här går inte. Tänkte att om jag skriver in min vikt här i bloggen en gång i veckan, så kanske jag lägger manken till, eftersom jag skäms som fan över den siffran...
Vet ju att det är tre pers som läser i alla fall. ;-)
När jag blev gravid med Marcus, då vägde jag 71 kg. Gick upp 21, varav några var ganska envisa och blev kvar.
När jag blev gravid med Hannah så vägde jag 78 kg. Gick upp 17 och i dagsläget så väger jag 84. Suck... Vill ner till 65-70, det vore jag nöjd med. Men som ett första delmål så får 75 duga. Alltså;

84 kg, -0 kg. 9 kg kvar!

Suck

Å vad kom sambon hem med, om inte Plopp å choklad... ;-) Men han vill ju bara va snäll.
Har iaf kört ett pilatespass. Valde ut 5 övningar som jag tyckte såg enkla och bra ut. 2 av dem klarade jag öht inte av, inser verkligen vilken risig balans jag har! Usch.

Här har det varit kanonväder i dag, riktigt skönt.
Körde ett micropass med Kita på eftermiddagen, fritt följ och ett sättande under gång. Sättandet var snabbt och bra. Men det märks att hon inte har fått jobba ordentligt på ett bra tag, för hon är så het... Och blir hon het så blir det ju automatiskt att hon hamnar för långt fram och tränger, hon blir så ivrig så hon fixar inte att hålla positionen.
Lite sneda sättanden blev det oxå bitvis, även det pga att hon går för långt fram.
Men det känns helt klart lovande med tanke på vad lite jag har tränat sista året... Borde försöka fixa sista förstapriset i år så hon får sitt championat!

D e då själva fan...

...att d ska va så svårt att låta bli godis!

Min största last just nu är Plopp saltlakrits... Hur jävla gott är det på en skala...
Och choklad, det lessnar man aldrig på!
Det jävliga är att när man bestämmer sig för att inte äta godis, då blir man ju ÄNNU mer sugen, iaf i början.
Jag måste verkligen skärpa till mig på den fronten nu, det går fan inte att äta godis varje dag! Men så har man en sambo som kommer hem med mitt favvogodis å mina favvochips osv, bara för att "vara snäll". Inte lätt att motstå då.
Har bestämt mig för att bara äta godis på lördagar. Jag har fixat det förut, så jag vet att det går. Var riktigt duktig ett tag, åt varken godis eller fika utom på lördagar. Men så blev jag gravid, å då ids ja inte kämpa å va duktig, när ja vet att ja ändå går upp... Så då blev det som det blev.
Men nu har jag faktiskt ingen ursäkt längre! För jag är INTE en av alla de lyckliga som kan äta vad som helst och ändå gå ner av amningen, tyvärr.
Jag vet ju att det värsta suget går över efter några dagar. Det hände faktiskt att jag hoppade över godis även på lördagarna, jag var helt enkelt inte sugen.

Man undrar ju vad som gör att man inte kan sluta, fast man vet vad det gör med kroppen. Vill jag inte att jag ska må bra? Vill jag gå omkring och se ner på mig själv för att jag är småfet och har noll karaktär? Ibland undrar jag... Det kanske är tryggast så? Varför ändra ett synsätt som man har haft hela livet? Sjukt.