D e då själva fan...

...att d ska va så svårt att låta bli godis!

Min största last just nu är Plopp saltlakrits... Hur jävla gott är det på en skala...
Och choklad, det lessnar man aldrig på!
Det jävliga är att när man bestämmer sig för att inte äta godis, då blir man ju ÄNNU mer sugen, iaf i början.
Jag måste verkligen skärpa till mig på den fronten nu, det går fan inte att äta godis varje dag! Men så har man en sambo som kommer hem med mitt favvogodis å mina favvochips osv, bara för att "vara snäll". Inte lätt att motstå då.
Har bestämt mig för att bara äta godis på lördagar. Jag har fixat det förut, så jag vet att det går. Var riktigt duktig ett tag, åt varken godis eller fika utom på lördagar. Men så blev jag gravid, å då ids ja inte kämpa å va duktig, när ja vet att ja ändå går upp... Så då blev det som det blev.
Men nu har jag faktiskt ingen ursäkt längre! För jag är INTE en av alla de lyckliga som kan äta vad som helst och ändå gå ner av amningen, tyvärr.
Jag vet ju att det värsta suget går över efter några dagar. Det hände faktiskt att jag hoppade över godis även på lördagarna, jag var helt enkelt inte sugen.

Man undrar ju vad som gör att man inte kan sluta, fast man vet vad det gör med kroppen. Vill jag inte att jag ska må bra? Vill jag gå omkring och se ner på mig själv för att jag är småfet och har noll karaktär? Ibland undrar jag... Det kanske är tryggast så? Varför ändra ett synsätt som man har haft hela livet? Sjukt.