Att tänka fel...

...är så himla enkelt, men att ändra sitt tänk... Huvva ligen.
Har börjat tänka mkt på hur jag tänker egentligen, eftersom jag inser att det måste ändras för att jag inte ska förbli "en tjockis" resten av livet. Det gäller att göra en livsstilsförändring helt enkelt, och då är ju tänket A & O.
Exempelvis detta med att man är "duktig" när man låter bli att äta godis, eller när man tar sina promenader varje dag. Då är det så himla lätt att fastna e ett belöningstänk. "Nu har jag varit duktig, så då är jag värd", "då kan jag unna mig", "då förtjänar jag" osv. Snacka om att tänka som en tjockis, nästan att sträva efter att förbli tjock. Så länge som man tänker så så kan man inte förvänta sig att gå ner (och absolut inte förbli smal), eftersom det är ett sätt att ursäkta sin fetma, i mina ögon.
Jag är förändrad nu, jag BEHÖVER inte godis. Jag BEHÖVER mina promenader. Visst kan jag äta godis ngn gång ibland, men jag BEHÖVER det inte.
Kan andra leva ett liv nästan utan godis, varför kan inte jag? Och promenaderna, det är ju bara naturligt. Något som får både mig och hunden att må bra. Varför skulle inte vi förtjäna att må bra?

Tage kom hem med godis och bullar, suck tänkte jag. Om han ändå kunde vara lite bättre på att stötta mig... Men sen så tänker jag att fan heller, jag får inte göra det så lätt för mig. Det är INTE hans fel om jag äter ngt jag inte ska. Även om han så släpar hem en sopsäck med onyttigheter, så är det MITT beslut att äta dem. Det är JAG som ser till att bli tjock, det kan jag inte skylla på ngn annan. Tror att det är en ganska grundläggande egenskap som finns hos de flesta tjockisar. Att skylla ifrån sig, att inte ta ansvar över sitt eget liv och sina handlingar.
Nej, nu vill jag bli smal, pigg och välmående. Jag vill vara en bättre mamma för mina barn, och en bättre matte till min hund. That´s it. No more excuses.