Funderingar...

Har precis följt min underbara storasyster till bilen. =)
Hon kom hit å drack kaffe, så vi har suttit och surrat ett par timmar. Eftersom hon pluggar till behandlingsassistent (snart klar) och jag tycker att det är sjukt intressant, så blir det lätt en hel del prat om kbt och sånt.
Vi pratade om det här med vikten, varför man har det beteendet man har. Exempelvis varför man plockar en påse lösgodis när man står och velar och inte tycker att ngt ser gott ut, och egentligen inte tycker att det är gott... Varför man köper godis fast man inte är sugen... Varför man tar en tårtbit till, fast man vet att man får ångest efteråt...
Är det kanske för att man inte tycker att man är värd att må bra? Är det för att man inte vill bli smal och snygg och dra uppmärksamhet till sig? Bättre att inte synas... Är det för att man ska få ännu ett skäl att se ner på sig själv "nu gjorde jag det igen"?
Att det är enklare att fortsätta i samma gamla spår, det är jag helt på det klara med. Men vad skulle vara så hemskt med att bli smal egentligen? För inte fan e godis så gott så man inte klarar sig utan det... egentligen.

Det är sjukt att man har så jävla skev kroppsuppfattning... När jag vägde 55 kg, då var jag FET, och köpte tröjor i XL för att gömma mig i... Inte en chans att jag hade tagit på mig ngt tight...
Nu när jag väger 30 kg mer (FY FAN!!!) så köper jag väl samma storlek, MEN jag inser nog inte riktigt HUR fet jag är... Får en smärre chock ibland när jag ser mig i spegeln.
Det jävliga är att vi inte har ngn helkroppsspegel, och upptill så är jag ju inte så farligt stor...

Ska låna en bok av syster yster "Gå ner i vikt med kbt", verkar grymt intressant. Tror att jag måste ändra tänket om jag ska kunna gå ner, eller åtminstone om jag ska hålla vikten.