Ja visst låter det sjukt?
Men grejen är att det har jag varit några år, det förändras nog inte för att en annan älskad hund dör...
Det handlar inte om att ersätta Ronja. Jag vet att hon var unik, en härlig individ med egenskaper som jag knappast räknar med att få i ngn mer hund. Alla egenskaper var dock inte positiva, så pass mkt objektivitet hade jag allt, och det tycker jag att man måste ha som hundmänniska.
Hennes skott- och smällarrädsla är väl inget jag önskar att få i nästa hund...
Men det där med valp får nog vänta ett tag...
Har funderat hit och dit på en massa olika raser under 10 års tid ungefär, om det finns ngn som lixom är perfekt för mig...
Har funderat på Schäfer, Rottweiler, Kh Collie, Boxer, Australian Shepherd, Tollare, Berger des Pyrenee´s, Schapendoes, Västgötaspets, Saluki, Am Staff, och diverse andra raser, mer eller mindre seriöst. En BC kommer jag alltid att ha, antingen till lydnad eller vallning eller både och. Men att ha två så pass krävande hundar just nu... Nja.
Svårt som fanken att bestämma sig, men jag har åtminstone lyckats skära ner antalet tilltre raser; Aussie, Saluki & Kh Collie. Aussien ska jag helt klart testa ngn gång i framtiden, men just nu vet jag inte. Salukin e ja sugen på eftersom min pappas fd fru har haft 4 st, och jag tycker att det är härliga, och väldigt vackra, hundar. Men kanske lite för självständig för mig?
Kh Collie tror jag är närmast det jag vill ha av en hund rent mentalt just nu. Men jag vet inte om utseendet tilltalar mig så värst mkt. ;-) Har liiite svårt för den långa snoken *ler*, men samtidigt så vill jag ju inte låta utseendet vara avgörande...
Får nog fundera ett tag till.
Har inte möjlighet rent ekonomiskt just nu heller. Får ut 5-6 papp i månaden som föräldraledig, och att skrapa ihop 10 - 12 000 för en hund då är inte lätt. Hade iofs sparat ihop 12000 innan Hannah föddes för att ha lixom "in case of emergency", men då gick ju Kitavovven å åt i sig en kote, så de pengarna rök ganska fort. ;-)
Men längtan finns ju där... Efter små valptassar som galopperar runt, en go valpmun med sylvassa tänder. En liten parvel med outsinlig livsglädje och energi. En på 4 ben alltså, jag har ju redan 2 tvåbenta... =)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Haha, jag känner igen mig. Jag funderade på kh collie,aussie och stabyhound. Kh collie tilltalade mig inte utseendemässigt men mentalt och visst sjutton blev det en sån. Lycka till med ditt val
SvaraRaderaJag hade också mina funderingar på aussie, berger des Pyrenees och tollare men insåg att jag blivit en obotlig BC-ägare. Hur mycket jag än surfade runt på andra raser hamnade jag ändå tillbaka på BC-uppfödares hemsidor :-) Det blev ju en Spot och det ångrar jag absolut inte men jag kan tänka mig hur det sett ut med Swift och Spot + två barn...hujja vilken mardröm ;-)
SvaraRaderaHej Hopp!
SvaraRaderaTrist med Ronja. Men hon har ju haft ett bra hundliv hos dig ändå :-)
Visst är det så att varje hund är unik på sitt sätt.... Men vissa tar en större del av ens hjärta, ändå. För mig så var Imma en otroligt speciell tjej och att förlora henne var ju dels en chock men oxå min största sorg. Självklart sörjer jag Zusa och tycker att det var så fruktansvärt orättvist eftersom hon var så ung. Men det är ju tur ändå att jag har min lilla solstråle, Nero :-))
Vad gäller raser så är ju jag (som du vet) fast i "schäferträsket" ;-)
Ha det bäst.
/Carina
Hej Petra!
SvaraRaderaJag började mitt hundägande med så stora och breda nallenosar som möjligt - S:t Bernhard, Newf. och tyckte länge att nosar måste vara runda och mjuka. Skrattade gott åt Moas mamma (border collie )och tyckte att en sån spetsnos - kan man vänja sig vid det? Det kunde man och jag tycker att Moa är SÅ söt och nu har jag alltså förlängt hundnosägandet med en collie-nos! Har nästan redan vant mig! Långa nosar är URSÖTA. Har också svärmat för Salukin, men aldrig vågat försöka mig på en; hur sjutton får man en säker inkallning?!!
Fundera på, man vet aldrig.Jag skulle som sagt ha en skotte nästa gång. Hm... korth. collie är väldigt långt från det.
Lena, Moa,Maiko,Kelu
Vi har vår tredje västgötasspetstikar. Helt fantastiska kompisar allesammans men med skilda
SvaraRaderapersonligheter. Pepita var bra på vallning och helt familjebunden. Gick aldrig utanför tomten och vägrade gå i koppel om ingen familjemedlem var med. Gillade att hoppa i och bada i vad vatten som stod till buds. Ofta leriga skogsdammar. Kila(eg. Tequila) var lite splittrad. Full i liv och ville skälla på allt hon såg (spädde väl på rasens omdöme som varande skällig). Sickan (nu snart ett år) lugn, stillsam, tyst och med gott självförtroende.
Lagom stor, lättskött päls och enligt samlat veterinäromdöme -- sveriges sundaste hund vad gäller hälsan.
Gubben i Uddevalla med familj