Tro det eller ej, men det känns faktiskt riktigt bra. Visst 17 har jag grinat, men jag är långt ifrån så knäckt som jag trodde att jag skulle vara. Det kändes naturligt och bra att hon fick somna in, det var verkligen dags för henne.
Men som jag sa till veterinären när hon sa "nu är hon borta"... Hon är inte borta, hon är här. Det där (kroppen) är bara ett tomt skal.
Jag som alltid har varit ganska skeptisk och tyckt att sånt där är trams och flummerier (även om jag innerst inne nog har vetat att det finns något efter detta)...
Men det var bara så påtagligt, jag kände hennes närvaro lixom, svårt att förklara.
Samma sak när vi var hemma och gick iväg för att hämta Marcus på dagis, det kändes så starkt som att hon gick bredvid mig... Jag vet att det låter flummigt... Men, det känns mkt lättare nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Usch så tråkigt! Men det är väntan fram tills det är gjort som är den värsta efteråt så känns det lättare och det är väl skönt det.
SvaraRaderaKram på dig!
Lotta
Kram kram. Visst är hon med dej även fast hon är "borta".
SvaraRaderaVar stolt över dig själv som vågade vara osjälvisk och lät din vän slippa lida mer... hon kommer alltid att vara med dig.
SvaraRaderaSkönt att höra att du är ok trots omständigheterna... *kram*
SvaraRaderaSorgligt att läsa om vad som hänt hos er nu på sistone...
SvaraRaderaMen är helt övertygad om att Ronja nu springer omkring i ett lyckorus, full av sprudlande energi på en grönskande äng...någonstans... tillsammans med många andra lyckliga hundar där onda ting såsom smärta ej finns, bara en renodlad lycka,glädje och friskhet!
~Tänker på dig ~
Åsa: Ja exakt, det tror jag med. Inga gråa hår på nosen, ingen trött blick. Bara glädje och lätta ben!
SvaraRadera