Så var dagen D här...

Har fått tid för avlivning 12:10.
Ngn sade att avliva en hund, det är som att skära loss en bit av sitt hjärta och sy fast det igen. Det kan nog stämma, det kanske är smärtan av skalpellen jag känner? Det kanske är den som ger mig den där klumpen i halsen som ständigt hotar med att svämma över? Vem vet.

Ronja har betytt så sjukt mkt för mig... Hon fanns där när jag flyttade hemifrån. Alla gånger jag har varit ledsen så har hon kommit lufsande och tagit emot mina tårar i sin tjocka goa päls. När jag har varit glad så har hon delat min glädje.
Hon har lärt mig vad det innebär att ha ansvar för en annan varelse. Men även att ha ett enormt tålamod!

Hon har skänkt så mkt glädje, skratt och kärlek. Men även tårar, oro och gråa hår...
Minns det som i går, den dagen när vi åkte i mammas mintgröna VW Derby och hämtade henne. Bilen ville inte starta när vi skulle åka hem...
Minns lyckan över den lilla valpen som luktade så gott, glädjen och skratten över hennes glada upptåg.
Vi har delat så mkt, jag och Ronja. Gud vet om jag över huvud taget skulle leva i dag om det inte vore för henne...
Men nu är det slut på det, och tårarna rinner. Fy fan vad livet är orättvist...
Men nu slipper hon i alla fall ha ont längre.

Sov gott, lilla Bon-Bon. Vi ses i Nangijala!