Lilla gumman, det var knappt jag fick henne runt kvarteret i morse...
Hon gick i kopplets längd bakom mig, jag fick hålla i öglan. Och då gick jag riktigt långsamt... Ingen tvekan om att det är rätt beslut, önskar bara att jag hade tagit det tidigare.
Jag ser så mkt små tecken på att hon har ont, som jag inte har sett innan. Eller om de har kommit till nu på slutet, jag vet inte...
Hon ligger konstigt, ser ut som hon inte kan hitta ngn bekväm ställning. Hon flyttar på olika kroppsdelar onormalt ofta.
Hon ligger med huvudet snett på tassarna, så sidan av huvudet ligger neråt. Så har hon aldrig gjort förut.
Hon stödjer bakdelen mot mig när jag klappar henne, avlastar lixom. Och blicken... Usch, det syns att hon inte vill längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh gumman, lider med dej!!!! Kramar i massor
SvaraRaderaJa fy fan, detta var inte kul. =(
SvaraRaderaRöken stiger mot skyn, sjunger en av mina favoriter ,Nordman. En från början livskraftig eld falnar så småningom för att till slut övergå i en svag röksky. Lilla Ronja har spridit en massa glädje under sin tid hos oss. Minns varje gång vi sågs blev hon så glad när matte nämde farbrorn.Nu får Ronja det bra.Det verkar som hon bad om att få sluta. Du gjorde alldeles rätt även om det är ett svårt beslut. Har själv varit med ett par gånger.PMG pappamorfargunnar.
SvaraRaderaVerkar knäppt att vara anonym och ändå skriva avslöjande signatur PMG , ja visst jag vet. Gjorde det själv.
SvaraRadera