Saknad...

Nu var det länge sedan jag fällde en tår för min lilla Bonbon. Men nu när jag var ute på kvällsprommisen med Kita så kom den över mig, saknaden.

I morgon är det ett halvår sedan Ronjas hjärta slutade slå. Kan fortfarande känna hennes tunga huvud i mitt knä, när hon somnade. Kan känna lukten av hennes tassar, den lite fuktiga sandiga knäckebrödslukten efter en promenad.

Under många år var hon en så stor del av mitt liv. Hon följde mig (om än ibland inte helt frivilligt om man ska vara ärlig) vart jag än gick, även på jobbet.

Det känns tungt, att det snart är vinter. Av någon anledning så har det alltid varit Ronjas årstid. Hon levde upp när snön kom, hon älskade att springa och göra tunnlar i snön med huvudet. Sen tittade hon upp på mig med ett stort flin i hela ansiktet, alldeles vit av snö.

Älskade vännen. Finaste, goaste gumman. I mitt hjärta kommer du alltid att leva kvar.